Till alla som inte kommer att få en "solig" midsommar!

Hej alla underbara!
I ett av mina första blogginlägg berättade jag om ett destruktivt förhållande som jag lyckades ta mig ur för snart ett år sedan. Destruktiv betyder nedbrytande,  jag levde alltså med en kille som var elak mot mig. Jag väljer att lägga upp detta inlägg igen eftersom jag tycker att detta är otroligt viktigt. Det finns så många tjejer som behandlas illa och blir både psykiskt och fysiskt misshandlade och jag vill både ge mitt stöd till drabbade tjejer och kvinnor och varna andra så att de slipper hamna i en sådan situation.
  • Idag har jag haft världens mensverk och PMS och känner mig därför extra känslosam. Jag tänker därför berätta för er om lite av mina egna erfarenheter och dessutom ge er råd och varna er för vad ni ska se upp för i ett förhållande. 

    Jag vet hur många tjejer det finns där ute som råkar illa ut i ett förhållande, tjejer som inte blir behandlade med den respekt de förtjänar. Det finns så många tjejer som inte heller vågar eller kan ta steget att sätta ner foten eller som inte ens vet att de borde göra det.

    Jag har själv varit i ett förhållande där jag behandlades illa utan att jag först förstod det själv, det tog rättare sagt ett år för mig att förstå det. Och killen jag levde med har nog ännu inte förstått hur han varit mot mig.
    När mina nära och kära hjälpte mig att inse hur det låg till så insåg jag att detta alltså handlade om psykisk misshandel.

    Det talas sällan om psykisk misshandel av kvinnor utan det enda som uppmärksammas är när en kvinna blir slagen och misshandlad på olika sätt av en man. Men tro mig, psykisk misshandel kan ofta vara värre än att bli slagen. Och då rättfärdigar jag självklart inte fysisk misshandel! Det fanns vissa stunder i denna mardröm där jag önskade att han skulle slå mig istället. För ett fysiskt sår läker medan ett sår på insidan aldrig riktigt gör det utan förföljer och påverkar en resten av livet. Dessutom är det väldigt mycket svårare att få hjälp om man inte har några fysiska skador att visa upp.

En gång precis när jag lyckats ta mig ifrån Honom, en dag när jag var totalt nere eftersom han trackasserade och hotade mig genom bland annat sms, så övervägde jag att gå till polisen. Jag stod länge utanför polisstationen och tvekade och försökte samla mod att gå in. 
Men även om det kan vara svårt att förstå så krävs det väldigt mycket för att våga berätta, ens för sina närmsta vänner, om vad man är med om. Man skäms, fast det är det absolut sista man ska behöva göra, för det är inte ens eget fel att man blir illa behandlad. Aldrig! 
Tillslut hade jag i vilket fall gå in på stationen. På väg fram till polisen i receptionen såg jag att det satt två killar vid väntstolarna i samma lilla rum. Jag tvekade då ytterligare men var ändå såpass bestämd att jag vågade gå hela vägen fram. 
Den kvinnliga lite äldre polisen öppnade luckan. Rummet svar knäpptyst. Jag förklarade lite tafatt att jag ville göra en anmälan på "psykisk misshandel" på samma gång som jag försökte dölja att jag höll på att brista i gråt. Hon såg både medlidande och lite besvärad ut vilket inte gjorde saken lättare. Jag försökte förklara på vilket sätt jag hade blivit "psykiskt misshandlad" medan jag kände de två killarnas blickar bränna i nacken. Poliskvinnan berättade för mig att det var "väldigt svårt att bevisa psykisk misshandel" men att jag skulle sätta mig och vänta medan hon skulle prata med en kollega. Jag satte mig så långt ifrån killarna som möjligt och försökte dölja ansiktet. Jag kunde bara inte kolla åt deras håll. 
Jag väntade i kanske 10 minuter men tillslut klarade jag inte att stanna längre och gick där ifrån och hem till min nya och egna lägenhet. Att jag fick denna lägenheten och mitt nya jobb var en stor del av vad som fick mig att äntligen våga och kunna lämna Honom.

Under tiden som jag levde ihop med Honom så hade jag fruktansvärd ångest och levde som i en dimma. Jag hade otaliga panikångestattacker, ofta dagligen, oh fick börja äta antidepressiva (jag skyllde på ovanligt stark PMS och humörsvängningar). Han var otroligt kontrollerande. Han ringde mig många gånger om dagen när han jobbade och skyllde på att han hade tråkigt. Han ville alltid veta exakt vart jag var, hur länge jag skulle vara där, vem/vilka jag var med, hur många tjejer och killar som var där, vad jag gjorde.
Han blev sur de gånger han fick reda på att jag hade haft roligt med en kompis eftersom han tyckte att jag inte hade tillräckligt roligt med honom (även om det så var en gång på en månad som jag hittade på något kul och som jag mådde bra av , med en vän). Han kunde bli sur för att jag skrubbade färskpotatisen och inte använde en potatisskalare för han "ville ju inte ha skal i moset". Han sa ofta till mig att jag var dum i huvudet, på flera olika sätt som: "Jag vet att du har mer än 126 i IQ, men jag fattar inte det" eller helt enkelt "du är ju helt jävla dum i huvudet", ibland genom andra pikar. Och när jag fick en panikångestattack så kallade han det att jag fick en psykos, alltså att jag var "dum i huvudet", inte på grund av något annat då?

En dag när jag var på väg hem från jobbet blev jag plötsligt yr och fick synrubbningar. Jag lyckades med pappa i telefonen ta mig hem och jag låg i soffan i tre dagar utan att kunna resa mig. Den tredje dagen fick jag nog och bad Honom att köra mig till akuten. Där fick jag vara i 17 timmar medan de undersökte, röntgade och tog en massa prover på mig. Efter alla dessa timmar kom det äntligen en läkare med det slutgiltiga svaret. Han satt bredvid mig när läkaren förklarade. Hon sa att de inte hade hittat ett enda synligt fel på mig utan att de var helt säkra på att det var ångestrelaterat. Det var både obehagligt, eftersom det hade gått så långt att kroppen sa ifrån så starkt men samtidigt skönt eftersom Han äntligen skulle förstå när nu en läkare till och med förklarat lägen. Trodde jag ja. Det första Han sa när läkaren lämnat rummet var: "vad bra, då var det ju inget". Kan ni förstå den hopplöshet jag kände då?

Nu är jag på väg att hitta tillbaka till mig själv även om det kan ta många år.
Jag hade aldrig klarat mig ur detta utan min familj och mina vänner som hela tiden fanns vid min sida och stöttade mig! =)

Som ni förstår så var det som att leva i ett ständigt mörker och i en dimma, ett rent helvete.

Därför vill jag varna alla er för att ni ska slippa hamna i samma helvete som jag varit i, och stärka alla er som är med eller har varit med om samma sak. Ni är inte ensamma!

Varningssignaler: ("spring därifrån och vänd INTE tillbaka!")

  • I början är han otroligt omtänksam och är inte snål med komplimanger, men efter ett tag börjar det sakta övergå till mer och mer extremt kontrollbehov. Detta kontrollbehov ser man (eller vill och tror att man ser) som stor omtanke och att han bara är rädd om och vill skydda dig.
  • Han blir arg på dig för små och konstiga saker men du hittar egna förklaringar/bortförklaringar för varför han blev så och han blir alltid ångerfull efteråt som gör att du smälter igen. Detta händer gång på gång och tillslut lever du bara på hoppet att det kommer att bli som det var i början. Du blundar för det negativa (omedvetet) och är glad för de gånger han är på bra humör.
  • Han får dig alltid att få dåligt samvete om du ska hitta på något med en kompis genom att verka sårad och ledsen och det slutar med att du på grund av detta dåliga samvete stannar hemma med honom. Men om du ändå bestämmer dig för att träffa din kompis så går du runt med dåligt samvete hela tiden.

Jag hittade en jättebra hemsida som du defenitivt ska gå in på om du känner igen dig i det jag skriver:

http://psykiskmisshandel.se/


Så här känner du dig:

Ditt liv går ut på att försöka förstå vad han vill, hur du kan göra honom nöjd.

Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det.

Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att han ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor.

Du känner dig ofta orolig och n edstämd.

Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hans skiftande humör.

Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter honom behandla dig.

Varje försök att reda ut problem med honom lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst.

Det känns som om ni talar olika språk.

Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt.

Du känner dig illa till mods i hans sällskap men du älskar honom.

Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd.

När han är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då han behandlat dig illa.

Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp honom.

Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar.

Du är rädd för honom men får samvetskval för att du är det.

Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre.

Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut.

Er relation slukar allt mer av din tid och energi men du får ingen rätsida på det.

Du får stressymtom, t.ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning.

Du känner att du egentligen inte vill gå hem på kvällen, du dröjer kvar på jobbet, sitter kvar i bilen.

Ibland känner du dig totalt orkeslös, nästan apatisk.

Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv.



Hoppas att jag kunde hjälpa åtminstone någon med detta och kanske öppnat en del ögon. Det var i vilket fall mitt mål.

Är det någon som skulle vilja prata eller fråga något utan att det syns på bloggen så finns jag alltid tillgänglig på min mail: jossansworld@hotmail.se
En stor kram till er alla!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0